Träning inför älgjakten
Hehe, njae, det var verkligen inte så det låg till!
Jag följde med pappa och brorsan för att träffa jaktlaget (observera "träffa" med betydelse "möta"!). Det var provskjutning på pappersälgar. Trots att jag kände mig som den mest malplacerade personen där jag stod som enda tjej (som dessutom inte hade grön eller skogsrutig skjorta på sig!) vågade jag provskjuta lite. Det gick faktiskt riktigt bra för att vara premiär! Några "femettor" blev det! Fast jag sköt enbart på stillastående pappälgar och tog stöd de flesta gångerna mot något... men i alla fall!
När vi kom hem plockade vi upp kräftor. Det blev inte så många som de tidigare två gångerna, men det blev en del. Tillräckligt många för att Asta skulle vilja undersöka sumpen när vi hade ställt den i vattnet!
Asta vid sumpen
Vi plockade äpplen också... Det var som att gå i en labyrint för att få tag i äpplena för det var getingar i fallfrukten överallt!
Det blev en del riktigt fina äpplen
Medan jag gick på en fjärilsjakt hittade Asta en massa grenar som pappa slängt undan. Hon är en mästare på att ta sönder och skala grenarna ...och det är hon minsann stolt över!
Asta alias Shredder!
Vad de är vackra! Ser så rofyllda och harmoniska ut!
Tjingling solong!
Cykeltur!
Idag var Asta och jag på vår första cykeltur tillsammans!
Tidigare har jag inte vågat ge mig ut på vägarna med henne, men idag bar det av!
Hon var jätteduktig. Dock hade hon svårt att trava. Helst ville hon gå (!) eller galoppera.
På hemvägen fick hon springa lös vid cykeln. Då fick hon en bättre gångstil och hon travade på kanonsnällt!
Kul, för nu kan vi ta oss på andra utflykter! :-D
Tidigare har jag inte vågat ge mig ut på vägarna med henne, men idag bar det av!
Hon var jätteduktig. Dock hade hon svårt att trava. Helst ville hon gå (!) eller galoppera.
På hemvägen fick hon springa lös vid cykeln. Då fick hon en bättre gångstil och hon travade på kanonsnällt!
Kul, för nu kan vi ta oss på andra utflykter! :-D
Lyxigt värre! ...eller?
Ja idag har jag gjort någonting jag trodde att jag aldrig skulle göra! Åkt taxi in till Växjö gratis! Lyxigt värre! Eller, jag fick betala i tid...
Fem minuter i förväg stod jag vid busshållplatsen. Två minuter innan bussen skulle gå skickade jag ett sms. Jag hade alltså gott om tid på mig innan bussen skulle gå.
Det kom ingen buss.
Eftersom jag hastigt tackat ja till ett jobb på polishögskolan var jag tvungen att hinna med denna bussen så fem minuter efter utsatt avgångstid ringde jag till trafikupplysningen för att höra hur det stod till egentligen. Hon skulle återkomma sa hon. Jag skulle bara stanna kvar där jag var.
En halvtimme drygt efter avgångstid ringde hon tillbaka och berättade att busschauffören missat att den turen jag skulle med hade börjat gälla. Han trodde de skulle börja gå först imorgon!
"Jaha," tänkte jag. "Hur ska jag nu komma till stan i tid?"
Trafikupplysningskvinnan i andra änden av linjen avbröt mina tankar genom att fråga hur hon kunde "hjälpa mig på bästa sätt". Antingen skulle de ersätta min körsträcka om jag tog egen bil in eller så skulle hon beställa taxi åt mig kostnadsfritt. Eftersom jag inte har något körkort än var taxi det enda alternativet.
En timme och tio minuter efter att jag skulle ha suttit på bussen åkte jag alltså in i en mycket skön bil med en mycket trevlig taxichaufför. Hon släppte dessutom av mig närmre jobbet än vad jag egentligen skulle ha hamnat, tack för det!
I tid kom jag och allt var frid och fröjd. Det enda som var lite jobbigt var själva övningarna eftersom de poliser som vi skulle agera mot var 1.) civilklädda och 2.) lärare på skolan, vilket betyder att vi hade träffat dem åtskilliga gånger då de gett instruktioner till oss. Det kändes kanonmysko! Först fattade jag inte ens att övningarna hade börjat!
Det var ingenting svårt jag skulle göra dock. Jag skulle spela en 19-åring som blivit tagen på bar gärning stjälandes en DVD-spelare. Jag skulle inte vara samarbetsvillig, men inte heller strulig, tjurig snarare. På mig skulle jag ha stoppat undan en kniv och en liten, liten påse med något vitt pulver...
Poliserna skulle försöka fastställa identitet, visitera mig och sätta mig i en cell för att sedan kunna förhöra mig. Övningen skulle brytas innan förhöret.
Tyvärr hittade ingen av grupperna "narkotikan", men det skulle kunna vara eftersom de inte vågade göra utförliga visitationer på mig (som manlig polis får du ej fullt kroppsvisitera en tjej). Snopna blev de då jag hivade fram den lilla påsen vitt ur ena strumpan!
Det var mycket kul idag, men trist att jag fick offra träningen med Asta som vi skulle ha åkt på... Det fick bli latträning på hemmaplan.
Solong!
Fem minuter i förväg stod jag vid busshållplatsen. Två minuter innan bussen skulle gå skickade jag ett sms. Jag hade alltså gott om tid på mig innan bussen skulle gå.
Det kom ingen buss.
Eftersom jag hastigt tackat ja till ett jobb på polishögskolan var jag tvungen att hinna med denna bussen så fem minuter efter utsatt avgångstid ringde jag till trafikupplysningen för att höra hur det stod till egentligen. Hon skulle återkomma sa hon. Jag skulle bara stanna kvar där jag var.
En halvtimme drygt efter avgångstid ringde hon tillbaka och berättade att busschauffören missat att den turen jag skulle med hade börjat gälla. Han trodde de skulle börja gå först imorgon!
"Jaha," tänkte jag. "Hur ska jag nu komma till stan i tid?"
Trafikupplysningskvinnan i andra änden av linjen avbröt mina tankar genom att fråga hur hon kunde "hjälpa mig på bästa sätt". Antingen skulle de ersätta min körsträcka om jag tog egen bil in eller så skulle hon beställa taxi åt mig kostnadsfritt. Eftersom jag inte har något körkort än var taxi det enda alternativet.
En timme och tio minuter efter att jag skulle ha suttit på bussen åkte jag alltså in i en mycket skön bil med en mycket trevlig taxichaufför. Hon släppte dessutom av mig närmre jobbet än vad jag egentligen skulle ha hamnat, tack för det!
I tid kom jag och allt var frid och fröjd. Det enda som var lite jobbigt var själva övningarna eftersom de poliser som vi skulle agera mot var 1.) civilklädda och 2.) lärare på skolan, vilket betyder att vi hade träffat dem åtskilliga gånger då de gett instruktioner till oss. Det kändes kanonmysko! Först fattade jag inte ens att övningarna hade börjat!
Det var ingenting svårt jag skulle göra dock. Jag skulle spela en 19-åring som blivit tagen på bar gärning stjälandes en DVD-spelare. Jag skulle inte vara samarbetsvillig, men inte heller strulig, tjurig snarare. På mig skulle jag ha stoppat undan en kniv och en liten, liten påse med något vitt pulver...
Poliserna skulle försöka fastställa identitet, visitera mig och sätta mig i en cell för att sedan kunna förhöra mig. Övningen skulle brytas innan förhöret.
Tyvärr hittade ingen av grupperna "narkotikan", men det skulle kunna vara eftersom de inte vågade göra utförliga visitationer på mig (som manlig polis får du ej fullt kroppsvisitera en tjej). Snopna blev de då jag hivade fram den lilla påsen vitt ur ena strumpan!
Det var mycket kul idag, men trist att jag fick offra träningen med Asta som vi skulle ha åkt på... Det fick bli latträning på hemmaplan.
Solong!
Äntligen lite framgång!
Igår hade vi ett litet lydnadspass mellan 22:30 och 23:00. Det gick alldeles fantastiskt!
Vi varvade fotgående och inkallning med icke-lydnadsmässig apportering och avslutade med en platsliggning. Asta var jätteallert och kanonduktig!
Nog har vi backat tillbaka mycket vad det gäller linförighet och fritt följ, men om Asta tycker att det är kanonkul med korta pass kanske vi kan få de längre sträckorna att fungera med. Blicken var klistrad vid mig och hon travade vid sidan. Det fick bli belöning och lek efter nästan varannan meter och pauser från fotgåendet med jämna mellanrum. Hon tappade inte fokus en sekund! Måtte jag bara inte gå för fort fram senare så att jag sabbar linförigheten igen!
Vi fick lite störning också!
Mitt under en av Astas rusningar mot gummiapporten får jag se i ögonvrån en hund komma rusande. En liten, ljudlös hund som rusar i riktning mot Asta och apporten. Jag hör mig själv skrika någonting som påminner lite om "NEEEEEEIIIIII!" i panik då jag ser Asta möta hunden.
Men vänta! Det är ingen hund! Det är vår katt Bagheera som tagit ett språng mot apporten och som sedan kastar sig upp i det enda, klena trädet mitt på planen.
Fånig känner jag mig, men är mest arg över att jag skrikit! Biter ihop och svär bara tyst åt mig själv och hoppas att Asta inte blivit allt för triggad på kattjakt, men vi fortsätter träningen och det gick faktiskt riktigt bra! Godis blev mer lockande än leksak, men hon kunde lätt lämna katten ifred vilket kändes alldeles fantastiskt.
Eftersom vi inte övat ett regelrätt platsläggande på månader gjorde jag en lättare variant. Jag la ner henne, gick enbart halva sträckan och hon fick ligga i cirka 2.5 minuter (tack för mobiltelefontimer!). Hon rörde inte en fena! Jo, huvudet rörde honn lite, men kroppen var blixtstilla. Hon visade inga som helst tecken på att vilja gå upp, men jag vågade inte dra ut på tiden mer nu när vi kunde lyckas så fint. Dessutom gjorde hon ett mycket fint uppsättande efteråt, kunde varit lite snabbare kanske, men för henne var det bra!
Jag är helt enkelt supernöjd med igårkväll!
Lydnadsklass I -förstapris- känns inom räckhåll! :-D
Vi varvade fotgående och inkallning med icke-lydnadsmässig apportering och avslutade med en platsliggning. Asta var jätteallert och kanonduktig!
Nog har vi backat tillbaka mycket vad det gäller linförighet och fritt följ, men om Asta tycker att det är kanonkul med korta pass kanske vi kan få de längre sträckorna att fungera med. Blicken var klistrad vid mig och hon travade vid sidan. Det fick bli belöning och lek efter nästan varannan meter och pauser från fotgåendet med jämna mellanrum. Hon tappade inte fokus en sekund! Måtte jag bara inte gå för fort fram senare så att jag sabbar linförigheten igen!
Vi fick lite störning också!
Mitt under en av Astas rusningar mot gummiapporten får jag se i ögonvrån en hund komma rusande. En liten, ljudlös hund som rusar i riktning mot Asta och apporten. Jag hör mig själv skrika någonting som påminner lite om "NEEEEEEIIIIII!" i panik då jag ser Asta möta hunden.
Men vänta! Det är ingen hund! Det är vår katt Bagheera som tagit ett språng mot apporten och som sedan kastar sig upp i det enda, klena trädet mitt på planen.
Fånig känner jag mig, men är mest arg över att jag skrikit! Biter ihop och svär bara tyst åt mig själv och hoppas att Asta inte blivit allt för triggad på kattjakt, men vi fortsätter träningen och det gick faktiskt riktigt bra! Godis blev mer lockande än leksak, men hon kunde lätt lämna katten ifred vilket kändes alldeles fantastiskt.
Eftersom vi inte övat ett regelrätt platsläggande på månader gjorde jag en lättare variant. Jag la ner henne, gick enbart halva sträckan och hon fick ligga i cirka 2.5 minuter (tack för mobiltelefontimer!). Hon rörde inte en fena! Jo, huvudet rörde honn lite, men kroppen var blixtstilla. Hon visade inga som helst tecken på att vilja gå upp, men jag vågade inte dra ut på tiden mer nu när vi kunde lyckas så fint. Dessutom gjorde hon ett mycket fint uppsättande efteråt, kunde varit lite snabbare kanske, men för henne var det bra!
Jag är helt enkelt supernöjd med igårkväll!
Lydnadsklass I -förstapris- känns inom räckhåll! :-D
Agilitybilder
Bilderna togs under UHKs tävlingsträning...
Den rätta motivationen
Motivation är verkligen grunden till allt. Är jag motiverad kan jag göra vad som helst och det gäller verkligen Asta också. Har hon motivation kan honn träna hur länge som helst. Känner hon sig motiverad lyder hon minsta vink! Problemet är väl bara att finna den rätta motivationen...
Asta är en badkruka. Jag tror inte att det är för att hon ogillar vatten. Inte heller för att hon inte gillar svalkan i sommarsolen. Nej, det måste helt enkelt vara osäkerheten och de dåliga simrörelserna som gör att min tös inte känner sig allt för motiverad att slänga sig i plurret! Äntligen har vi hittat något som kan få Asta att glömma dessa dåliga tankar. Äntligen har vi hittat den rätta motivationen.
Asta minibulle. Vore inte ditt rätta namn "Asta retrieverbulle"? Ja jag vet sannerligen inte vad jag har i snöret!
Det som motiverar Asta att simma långa vändor, flera flera gånger, är nämligen vattenapportering.
Här är två bilder från den dagen:
Först ville hon, men vågade inte simma ut i vattnet. Då tog jag tag i hennes flytväst och förde henne fram mot djupare vatten. När hon tappade fotfästet och ville in till land kommenderade jag apport. Då kom hon ihåg dummien som flöt framför henne och vände mot den istället. Efter det uppvaknandet har hon appat som vilken vattenvan retriever som helst ...liten överdrift kanske!
Det enda jag kan klaga på är kanske det något fasta greppet! ;-)
Asta är en badkruka. Jag tror inte att det är för att hon ogillar vatten. Inte heller för att hon inte gillar svalkan i sommarsolen. Nej, det måste helt enkelt vara osäkerheten och de dåliga simrörelserna som gör att min tös inte känner sig allt för motiverad att slänga sig i plurret! Äntligen har vi hittat något som kan få Asta att glömma dessa dåliga tankar. Äntligen har vi hittat den rätta motivationen.
Asta minibulle. Vore inte ditt rätta namn "Asta retrieverbulle"? Ja jag vet sannerligen inte vad jag har i snöret!
Det som motiverar Asta att simma långa vändor, flera flera gånger, är nämligen vattenapportering.
Här är två bilder från den dagen:
Först ville hon, men vågade inte simma ut i vattnet. Då tog jag tag i hennes flytväst och förde henne fram mot djupare vatten. När hon tappade fotfästet och ville in till land kommenderade jag apport. Då kom hon ihåg dummien som flöt framför henne och vände mot den istället. Efter det uppvaknandet har hon appat som vilken vattenvan retriever som helst ...liten överdrift kanske!
Det enda jag kan klaga på är kanske det något fasta greppet! ;-)
