Den rätta motivationen
Motivation är verkligen grunden till allt. Är jag motiverad kan jag göra vad som helst och det gäller verkligen Asta också. Har hon motivation kan honn träna hur länge som helst. Känner hon sig motiverad lyder hon minsta vink! Problemet är väl bara att finna den rätta motivationen...
Asta är en badkruka. Jag tror inte att det är för att hon ogillar vatten. Inte heller för att hon inte gillar svalkan i sommarsolen. Nej, det måste helt enkelt vara osäkerheten och de dåliga simrörelserna som gör att min tös inte känner sig allt för motiverad att slänga sig i plurret! Äntligen har vi hittat något som kan få Asta att glömma dessa dåliga tankar. Äntligen har vi hittat den rätta motivationen.
Asta minibulle. Vore inte ditt rätta namn "Asta retrieverbulle"? Ja jag vet sannerligen inte vad jag har i snöret!
Det som motiverar Asta att simma långa vändor, flera flera gånger, är nämligen vattenapportering.
Här är två bilder från den dagen:
Först ville hon, men vågade inte simma ut i vattnet. Då tog jag tag i hennes flytväst och förde henne fram mot djupare vatten. När hon tappade fotfästet och ville in till land kommenderade jag apport. Då kom hon ihåg dummien som flöt framför henne och vände mot den istället. Efter det uppvaknandet har hon appat som vilken vattenvan retriever som helst ...liten överdrift kanske!
Det enda jag kan klaga på är kanske det något fasta greppet! ;-)
Asta är en badkruka. Jag tror inte att det är för att hon ogillar vatten. Inte heller för att hon inte gillar svalkan i sommarsolen. Nej, det måste helt enkelt vara osäkerheten och de dåliga simrörelserna som gör att min tös inte känner sig allt för motiverad att slänga sig i plurret! Äntligen har vi hittat något som kan få Asta att glömma dessa dåliga tankar. Äntligen har vi hittat den rätta motivationen.
Asta minibulle. Vore inte ditt rätta namn "Asta retrieverbulle"? Ja jag vet sannerligen inte vad jag har i snöret!
Det som motiverar Asta att simma långa vändor, flera flera gånger, är nämligen vattenapportering.
Här är två bilder från den dagen:
Först ville hon, men vågade inte simma ut i vattnet. Då tog jag tag i hennes flytväst och förde henne fram mot djupare vatten. När hon tappade fotfästet och ville in till land kommenderade jag apport. Då kom hon ihåg dummien som flöt framför henne och vände mot den istället. Efter det uppvaknandet har hon appat som vilken vattenvan retriever som helst ...liten överdrift kanske!
Det enda jag kan klaga på är kanske det något fasta greppet! ;-)
Kommentarer
Postat av: Agneta & flocken
Sötnosen Asta. Gnäll inte på det fasta greppet, hon apporterar ju!!! Blir det några utställningar framöver? Vi behöver ju oxå komma igång. ;)
Trackback
