Akka

I fredags kväll började den försvinna. På lördag morgon var den borta helt.

Rösten.

För en person som pratar så mycket som jag är det plågsamt. Plågsamt att inte höras och inte kunna svara. Det värsta är kanske att vara hundägare och "stum". Jag hör min röst hur den ska låta i mitt huvud, men när jag öppnar munnen för att kalla in, ge kommando eller berömma, är det enda som kommer ur mig: shhhrhhhhhrhhhhr! Ett väsande och fräsande ljud. Lätt för Asta att förstå att mattes något udda läten betyder "Bra!" och i nästa stund "Nej!" eller varför inte "ligg!"? Nej det blir till att knipa igen...

MEN HUR L Ä T T ÄR DET EGENTLIGEN?

Svaret är: Det är inte lätt.

Imorgon är det skoldag. Hur fasen ska jag kunna vara tyst då?

Det blir väl till att väsa något lika giftigt som "Han som inte får nämnas vid namn" skulle ha gjort, eller att säga genom tunga "servettfyllda" kinder:

I gave him an offer he couldn't refuse...

För det, det är jag bra på! ;-)