Smärtan. Den totala smärtan.
Som många i min närhet kanske vet ligger jag fruktansvärt illa till med några uppsatser i skolan.
Det är fem-sex labbrapporter i biologi och en stor teateruppsats. Lämnas inte detta in blir jag stekt, rökt och använs som smörgåspålägg. Det är så det känns i alla fall. Det som verkligen händer är värre än så. Jag får gå om. Tänk att behöva gå om det ämne som faktiskt har fungerat bäst genom hela gymnasiet? Teatern är ju min starka sida. det är min passion! Ska jag behöva gå om det?
Nej, absolut inte, tänkte jag. Det jag ska göra är hårdträning, plugga som en zombie, för att sedan bli godkänd. Detta inlägger skriver jag i min enda långa rast förutom lunchen, min 10:00-10:30-rast.
Problemet med den där stora teateruppsatsen var att den redan var fem år försenad ...ok, drygt en vecka, men det är nästan samma sak! Så när jag skulle kolla skolans datornät precis innan jag skule sätta igång med skrivandet får jag se det värsta tänkbara.
Min teaterlärare hade skickat en ny deadline till mig. Den deadlinen är torsdag morgon. Skärtorsdag morgon. Idag är det torsdag. Nyss var det morgon.
Smärtan som gick genom mig var fullkomlig. Jag visste varken ut eller in. Var skulle jag ta vägen? Ska jag gråta? Hinner jag gråta? PANIK! Istället för att hyperventilera började jag andas oregelbundet, andningsstillestånd på väg månne? Hjärtat dunkade i världens fart.
Det gällde att samla sig.
Jag satte mig ner, på med hörselskydden som så alltid när jag ska skriva på datorn, av med mobiltelefonen och expresskriva.
Jag satt mellan 8:20 och 9:40, därimellan han jag producera från drygt 500 ord till 2312 ord.
Nu väntar jag på domen.
Jag har gått över till en likgiltighet. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har inga tårar. Har inget skratt. Skönt att bördan är borta för tillfället, men hur länge är den borta? Tills jag får veta att det inte var tillräckligt? Tills jag får veta att mitt liv som smörgåspålägg väntar?
Jag väntar och längtar efter ett svar som är ja.
Ett ja som ger mig det jag vill ha.
Ett ja som gör att jag kan lämna allt åt sidan, ägna mig åt annat.
Ett ja som inte gör att tiden stannar.
Det är det jag väntar på.
Det är fem-sex labbrapporter i biologi och en stor teateruppsats. Lämnas inte detta in blir jag stekt, rökt och använs som smörgåspålägg. Det är så det känns i alla fall. Det som verkligen händer är värre än så. Jag får gå om. Tänk att behöva gå om det ämne som faktiskt har fungerat bäst genom hela gymnasiet? Teatern är ju min starka sida. det är min passion! Ska jag behöva gå om det?
Nej, absolut inte, tänkte jag. Det jag ska göra är hårdträning, plugga som en zombie, för att sedan bli godkänd. Detta inlägger skriver jag i min enda långa rast förutom lunchen, min 10:00-10:30-rast.
Problemet med den där stora teateruppsatsen var att den redan var fem år försenad ...ok, drygt en vecka, men det är nästan samma sak! Så när jag skulle kolla skolans datornät precis innan jag skule sätta igång med skrivandet får jag se det värsta tänkbara.
Min teaterlärare hade skickat en ny deadline till mig. Den deadlinen är torsdag morgon. Skärtorsdag morgon. Idag är det torsdag. Nyss var det morgon.
Smärtan som gick genom mig var fullkomlig. Jag visste varken ut eller in. Var skulle jag ta vägen? Ska jag gråta? Hinner jag gråta? PANIK! Istället för att hyperventilera började jag andas oregelbundet, andningsstillestånd på väg månne? Hjärtat dunkade i världens fart.
Det gällde att samla sig.
Jag satte mig ner, på med hörselskydden som så alltid när jag ska skriva på datorn, av med mobiltelefonen och expresskriva.
Jag satt mellan 8:20 och 9:40, därimellan han jag producera från drygt 500 ord till 2312 ord.
Nu väntar jag på domen.
Jag har gått över till en likgiltighet. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har inga tårar. Har inget skratt. Skönt att bördan är borta för tillfället, men hur länge är den borta? Tills jag får veta att det inte var tillräckligt? Tills jag får veta att mitt liv som smörgåspålägg väntar?
Jag väntar och längtar efter ett svar som är ja.
Ett ja som ger mig det jag vill ha.
Ett ja som gör att jag kan lämna allt åt sidan, ägna mig åt annat.
Ett ja som inte gör att tiden stannar.
Det är det jag väntar på.
Kommentarer
Postat av: Agneta
Eftersom jag va här å tassa runt då du skrev ditt senaste blogginlägg så måste jag ju bara få säga att jag gillar dig oavsett om du blir en prickigkorv eller inte. Hoppas det gick bra med uppsatsen! *tröstiga påskkramar*
Trackback
