Blod, svett och snorpapper
När Caroline af Ugglas tolkar Janis Joplin gör hon det med kropp och själ. Hon ger allt och det strålar kärlek från henne. Det går inte att ta miste om att hon älskar oss, att hon älskar sin publik. Hennes "Väldigt mycket tack!" är uppriktigt och ärligt och hennes personlighet är en burk med lyckopiller ...och det bästa var att alla fick varsitt piller med sig hem! I alla fall var jag glad och lycklig som en lärka!
Caroline pratar öppet med sin publik och låter oss inkluderas i hennes framträdande. "Först vill jag ställa en liten fråga. Finns det någon liten övergiven kvinna här? Du? Då sjunger jag den här sången till dig..." är det första hon säger efter att presenterat sig på scen. När hon sedan börjar avbryter hon efter några toner för att förklara att rösten är skör idag, att hon under genrepet inte fått fram en ton och sedan hade hostat upp en "såhär stor slembobba" som gjorde det hela lättare. Därefter börjar hon igen och sjunger på äkta Caroline-vis och varvar det med att dricka vatten och snyta sig.
Ungefär i mitten av vår trevliga stund tillsammans frågar hon om vi kunde gissa vilken hennes favoritlåt var. Cry Baby (Gråt älskling i översättning) kommer som förslag från publiken, men det var bara nästan rätt. Mercedes Benz kommer som nästa förslag. Då vänder sig Caroline allvarligt till publiken och säger: "Vet ni varför jag inte gav ut Mercedes Benz på min skiva?" och publiken skakar huvudena som svar. Det visade sig att Caroline tyckte att den lät urlöjlig i översättning. Skivbolaget som skulle ge ut hennes skiva hade sagt att hon måste släppa den för att ge mera "cash", så Caroline spelade in den, men hon sa att hon rodnade och skämdes för sig själv... När hon då skickade in en ansökan om att få göra den låten, det hade hon tidigare struntat i då hon inte hade tänkt att släppa låten, gick det inte igenom och hon fick inte släppa Mercedes Benz på svenska. När Caroline säger detta med ett brett leende på läpparna går det inte att tycka annat än att det är helt rätt!
Carolines favoritlåt var förresten Pröva mig Gud som hon var orolig över att göra, för att hon tyckte så mycket om den. Därför singlade hon klocka! När svaret blev "kanske", eftersom klockan landade på sned, ingrep publiken genom starka "JA!". Den blev fantastisk, men mina favoriter var Gråt älskling och Bit av mitt hjärta. Att hon, som extranummer, framförde två av sina äldre låtar ("från 90-talet!") var helt fantastiskt. Egoistic och Because I'm a Londoner (finns på YouTube under "Nothing left to say") gör sig allra bäst live och det går bara att älska dem mer.
Kort sagt: Caroline ger allt och det är fantastiskt!
Ps! Ja, jag stod också i kö för att köpa en signerad skiva...
Ps 2! Jag uppdaterar denna bloggen jättemycket nu, så att det märks att den lever nu i början.
